Confidencen, Ulriksdals slott

HÄXANS Ö

av Francesca Caccini

Regi: Eva-Maria W Voss Melbye

Barockensemble under ledning av Ulrika Westerberg

I rollerna: Anna Nyhlin, Conny Thimander, Cornelia Beskow m.fl.

Ulriksdalsteatern – även Confidencen kallad – ståtar med Sveriges äldsta bevarade teaterinteriör. Att stiga in i denna salong är som att stiga in i året 1753: rätt in i rokokotidens dröm om skönhet.

Än märkligare när man därtill betänker att i denna salong, med plats för 200 personer, satt hovfolket och såg både Bellman och Gustav III på scenen.

Och i söndags fick vi, som hade lyckan att vara där, uppleva en underbar opera, hundra år äldre än det gamla teaterhuset: La liberazione di Ruggiero d’al isola d’Alcina – den första bevarade operan skriven av en kvinna, Francesca Caccini, 1625. Det är musik i Purcells och Händels anda, med oerhört vackra melodier mellan recitativen.

Föreningen Helt barockt har i samarbete med lutenisten Suzanne Persson och ett stort antal bidragsgivare lyckats åstadkomma en smått vidunderlig uppsättning av denna klenod till barockopera – som omformad till barn- och familjeföreställning fått namnet Häxans ö.

Den sagoaktiga berättelsen om en häxa som förtrollar hjälten Ruggiero och där utvecklingen sedan leder fram till att förstenade varelser återfår livet har här fått en lätt touche av modern miljömedvetenhet men i det stora hela bjuds ett sceniskt och musikaliskt överdåd på en nivå man sällan ser maken till i detta land. Med intelligens, espri och grace fullkomligt förför ensemblen sin publik.

Det är så högklassigt, och med en så underbar balans mellan lek och allvar, att man förbluffas. Jag kommer att tänka på en sekvens i en tidig Bergmanfilm där ett större sällskap i sommarskymningen framför ett lustspel: precis samma kombination av hängiven precision och bubblande lätthet.

Den lilla orkestern spelar på tidstrogna instrument och alltigenom storslaget, kören är fantastisk och de solosångarna genomgående mycket duktiga. Conny Thimander, med en mjuk fin tenor, gör hjälten med pojkaktig charm och kan rentav påminna om Tom Hulce i titelrollen i Milos Formans Amadeus. Och Cornelia Beskows glittrande mezzosopran gör sig fint i rollen som sierskan Melissa.

Inte på många år har jag sett en så fantasirik och inspirerande familjeopera som denna. Det enda man kan beklaga är att långt mindre än en promille av svenska barn fick vara med om detta.

Hur som helst: värd att applådera är också den ideella föreningen Helt barockt, vars målsättningar är många – men ett av de mest betonade målen är att skapa god underhållning för barn och ungdomar, som ju på lite sikt ska bära upp vårt kulturarv.

Föreningen skriver: ”Kultur är livsnödvändigt för alla människor och föreningens önskan är att säkra återväxten av genom att ge barn spännande kulturupplevelser och på så sätt väcka deras nyfikenhet för det lite oväntade.”

En extra applåd även för följande: ”I föreningen Helt Barockt är vi övertygade om att barn och ungdomar behöver verklig, äkta musik. Eftersom vi älskar den tidiga musiken är det som vi vill förmedla till nästa generation. Vi tror att om man bara presenterar musiken på ett inbjudande sätt och tillhandahåller ett positivt och tillåtande klimat runt konserter och föreställningar tar de allra flesta barnen till sig musiken och tycker om den. Vi vill nå de unga innan de helt har fastnat och stelnat i det kommersiella utbudet.”

BJÖRN GUSTAVSSON