Trallvänlig barock för sportlovslediga

4 mars 2010 kl 16:11
Musikal Henry och den magiska passakaljan Nybrokajen 11

Ett vanligt grepp i musikpedagogiska sammanhang är att skildra konstnären som barn, och i barockmusikalen Henry och den magiska passakaljan är det riktigt lyckat.
Liksom vid förra årets sportlovsopera, Häxans ö, har blockflöjtisten Suzanne Persson försökt vinna den yngsta målgruppen med barockens magiska värld, och resultatet är en sprudlande dansant, välmusicerad men i överkant sofistikerad föreställning.
Ändå är lille Henry Purcells kreativa sätt att förströ sig själv sedan hans pappa gått bort och han hamnat i elaka hembiträdens vård hemma hos farbrodern, på nivå med Astrid Lindgrens föräldralösa pojkar. Likt Lillebror har Henry en osynlig skuggfigur, Philomel, som inspirerar honom att ta den magiska passakaljan i besittning, men också skyddar honom från fantasierna.
Att barocken var ett så pass trallvänligt sekel kan vara en överraskning för svenska 8-åringar – om de nu har begrepp om vad barocken är. Eller ens förstår vad passakaljan står för när de lämnar Nybrokajens förgyllda salar. De till stora delar oöversatta ariorna ur Purcell-klassiker som Dido och Aeneas och The Fairy Queen, som varvas med svenska dialogpartier, är troligen föreställningens enda men stora problem med tanke på målgruppen.
Förvisso finns där Samuel Jarricks välartikulerade berättare, en roll som kunde vara ännu mer utbyggd. I centrum står Mette af Klints gossaktige, sopranljuse Purcell, en lintott med keps och ballongbyxor som med gåsfjäderpennan i näven försätter sjöjungfrur och vampyrer i dans. Här finns andra starka karaktärer, som Dag Metin Ardels varmhjärtat disträ farbror, eller Steven Players danslärare som med barockgitarren i ena handen dansar fandango så klackarna smäller i scengolvet.
Snillrikt enkla kostymer av Anna Kjellsdotter ger tidskänsla. I det smarta utnyttjandet av rummet ingår ensemblens omfamnande av hela publiken när salen tänds och vi inbjuds sjunga med i passakaljan. Att publiken är motsträvig ska man inte ta personligt, allsång som inte stammar ur Georg Riedel ligger kanske inte för svenska skolbarn. Men skam den som ger sig.
Musik: Henry Purcell. Bearbetn, musikalisk ledning: Suzanne Persson Regi: Robert Pukitis. Koreografi: Karin Modigh. Kostym: Anna Kjellsdotter. Medv: Mette af Klint, Dag Metin Ardel, Samuel Jarrick m fl.

Sofia Nyblom
kultur@svd.se